I min vattentäta bubbla.
Vattnet är kallt, sluter sig om mig, som om jag befinner mig inuti en bubbla. Det är ljust, solljuset kommer in genom de små springorna i bubblan. Trots det sä finns det inget vatten, inte där. Jag sträcker fram handen och rör vid den sköra, genomskinliga bubblan som jag befinner mig i. Jag kan svagt se min spegelbild i den, i vattnet på andra sidan. Vattnet är klart, och fiskar i alla möjliga färger skymtar längre bort. Jag försöker röra dem, men kommer inte en millimeter närmare, även fast jag försöker. En gul fisk med vita ränder, med en sådan där sjöhäst-mun, kommer mot mig. Simmar precis på andra sidan. Jag rör försiktigt med fingertopparna, bara skiktet av den sköra bubblan är emellan oss. Aldrig har jag känt mig så levande som nu, med allt så nära. Vattnet bara några millimeter ifrån mig, men ändå så långt borta, så omöjligt för mig att nå.
Det är tyst, men trots det inte ensamt. Jag känner mig inte alls ensam, jag är ju där, i havet. Med glimtar av solljus och fiskar som sällskap. Den gula fisken med vita ränder försöker smaka på mig, eller kanske på bubblan, jag kan inte avgöra vilket. Jag flyttar mig närmare och sätter mina läppar mot den, och ler. Den ser nyfiken ut, försöker komma in. Men jag vet att jag inte kan släppa in den. Inget kan jag släppa in, i min vattentäta bubbla. För om jag gjorde det, så skulle jag drunkna. Inget kan komma innanför min vattentäta bubbla. Men jag kan uppleva det lika bra som någon annan. Jag ser på luftbubblorna som fisken skapar, de seglar upp mot vattenytan, långt där ovanför. En för en seglar de upp mot ytan, medan jag och fisken fortfarande befinner oss här nere. På varsin sida av en vattentät bubbla, ovetandes om omvärldens existens.
Källa.
Det är tyst, men trots det inte ensamt. Jag känner mig inte alls ensam, jag är ju där, i havet. Med glimtar av solljus och fiskar som sällskap. Den gula fisken med vita ränder försöker smaka på mig, eller kanske på bubblan, jag kan inte avgöra vilket. Jag flyttar mig närmare och sätter mina läppar mot den, och ler. Den ser nyfiken ut, försöker komma in. Men jag vet att jag inte kan släppa in den. Inget kan jag släppa in, i min vattentäta bubbla. För om jag gjorde det, så skulle jag drunkna. Inget kan komma innanför min vattentäta bubbla. Men jag kan uppleva det lika bra som någon annan. Jag ser på luftbubblorna som fisken skapar, de seglar upp mot vattenytan, långt där ovanför. En för en seglar de upp mot ytan, medan jag och fisken fortfarande befinner oss här nere. På varsin sida av en vattentät bubbla, ovetandes om omvärldens existens.
Källa.
Någonstans emellan.
En novell by moi.
Jag satt lutad mot en stor ek, och dess löv låg prydligt på marken bredvid mig. Kylan gjorde mina händer kalla som is, men jag försökte att inte bry mig. Löven var sköra av frost, och det glittrade om dem i morgonljuset. Min röda mössa, som var något för stor, hade halkat ner lite. Jag passade på att rätta till den, även om jag inte brydde mig egentligen.
Det var tyst och lugnt, bortsett från två fåglar som bråkade om en gren som låg på marken. Jag kunde höra Nereas röst mellan träden. Jag visste att hon kom allt närmare mig, jag såg henne framför mig. Hennes mjuk-gröna ögon och pojkaktiga, blonda kortklippta hår. Hennes rosiga kinder och stora leende, iförd en jeansklänning. Barfota. Jag strök handen genom hennes korta hår, kysste hennes iskalla panna varm. Se henne le mot mig. Sådär som hon alltid brukade göra.
Bara för att öppna ögonen och inse att hon är borta. Som så många gånger förr.
Jag satt lutad mot en stor ek, och dess löv låg prydligt på marken bredvid mig. Kylan gjorde mina händer kalla som is, men jag försökte att inte bry mig. Löven var sköra av frost, och det glittrade om dem i morgonljuset. Min röda mössa, som var något för stor, hade halkat ner lite. Jag passade på att rätta till den, även om jag inte brydde mig egentligen.
Det var tyst och lugnt, bortsett från två fåglar som bråkade om en gren som låg på marken. Jag kunde höra Nereas röst mellan träden. Jag visste att hon kom allt närmare mig, jag såg henne framför mig. Hennes mjuk-gröna ögon och pojkaktiga, blonda kortklippta hår. Hennes rosiga kinder och stora leende, iförd en jeansklänning. Barfota. Jag strök handen genom hennes korta hår, kysste hennes iskalla panna varm. Se henne le mot mig. Sådär som hon alltid brukade göra.
Bara för att öppna ögonen och inse att hon är borta. Som så många gånger förr.
